2012-01-24

Vandra långt bort, tillbaka till dig själv

I somras hände flera viktiga saker. Det största av allt var att jag gifte mig. Men det sparar vi till en annan gång, det är inte den delen av min sommar jag vill skriva om nu.

Tillsammans med min far vandrade jag från Léon i Spanien till Santiago de Compostela, målet för miljontals pilgrimer sen 900-talet. En pilgrimsfärd kan se ut på många sätt, man kan resa till en helig plats för att uppleva och be vid just den platsen, det kan vara en kort vandring. Även våra jordiska liv är en pilgrimsvandring, den längsta av alla.

När vi vandrade de ca 30 milen till Santiago, vägen som kallas El Camino, hände det något. Konstigt egentligen, eftersom vi inte gjorde något speciellt. Jag läste inte vidare mycket, jag tänkte inte på specifika saker. Men något hände med mig som fortfarande inte har gått ur. Att vandra sådär långt, att låta kroppen gå in i en rytm, nästan omedvetet, tror jag automatiskt öppnar upp och läker sånt som varit trasigt. Vem kunde veta att jag skulle älska att bo i sovsalar med 60 andra pilgrimer, vem kunde veta att den enda önskan som fanns var att bara gå, fortsätta gå?

Efter 15 mil hände något som verkar hända de flesta; skadorna sätter in. Knät var paj, jag kunde inte gå mer. Paniken gick igenom mitt huvud, vad är jag för svag stackare som inte kan gå hela vägen? Varför sviker jag mig själv såhär? Varför är jag en så svag människa? Gamla tankesätt kom upp till ytan, taggtråd i huvudet. Jag fick åka buss resten av vägen. Åkte buss i en halvtimme de 2,5 milen som pappa vandrade varje dag, satt utanför härbärget och väntade. Läste min bok, pratade med andra pilgrimer. Andades. Långsamt försvann ångesten över att inte kunna gå klart, inte fullfölja det jag föresatt mig. En annan pilgrim sa till mig "Caminon är inte i fötterna, Caminon är i hjärtat".

Jag tog bussen även den sista biten in i Santiago, men hamnade fel, kom vilse och fick leta mig fram till katedralen, haltandes. På så vis fick jag ändå se katedralen, målet, som mina egna fötter burit mig till.



2 kommentarer:

  1. Håll igång ditt gående, även om det bara är på ett inre plan. Meditation kan åstadkomma samma sak. Pöss

    SvaraRadera
  2. En fantastisk resa som jag fick dela med dig. Oförglömlig och värdefull på många vis. Vi fick ta oss fram på olika vis och det var samma med den egna färden inombords. /pappan

    SvaraRadera